Saltöknen är nästan lika stor som Skåne

C och ett gäng till steg upp kl 6 för att för att klättra upp några hundra meter och se soluppgången över saltöknen. Jag bedömde det inte hälsosamt för min dunderförkylning. Dålig tajming. : (

Efter frukost for vi så ut på Salar de Uyuni, världens största saltfält. 7m ner rent salt. Och det var makalöst!! Insmorda med solskyddsfaktor 60 gick vi runt där i oändligheten och tog alla möjliga och omöjliga foton. Det var helt fantastiskt! (Känns nästan som att det ordet börjar bli utslitet.)

Frampå eftermiddagen kom vi fram till Uyuni. Efter ett besök på tågkyrkogården blev vi avsläppta utanför Corrdilleras kontor, och det var tack och ajö till Wladi och de flesta av de andra resenärerna. Mycket nöjda!

Uyuni verkade vara ytterligare ett dammigt ställe, och damm hade vi fått nog av så vi beslöt oss för att ta nattbussen till La Paz. Men det var ingen dum eftermiddag i Uyuni. Det var
Mors dag och fest i stan. En lång gata med marknad, lotterier, andra spel, och ett skrangligt tivoli. Vi vandrade runt där tillsammans med Dan och Ann, och jag vet inte vem som gjorde störst ögon vi eller bolivianerna. Vi var huvudet längre än alla andra, och det är klart att mitt hår sticker ut. Och vi var helt fascinerade av kvinnornas finklädsel med plisserade kjolar, konstiga hattar, långa svarta flätor och barn i färgglada knyten på ryggen. Sen tog vi en öl tills solen försvann och det blev jättekallt. Dan lyckades övertala en restaurang att öppna en halvtimme tidigare för oss, så det blev strimlat lamakött med sallad och pommes innan vi intog nattbussen.

Dag två var mest transport, utan så många stopp. Det var SKUMPIGT och DAMMIGT och sten och sten och sten och ibland lavasand, och någon saltsjö. Och så berg och vulkaner omkring. Det växer knappt någonting och ändå såg vi då och då grupper av vichunas, som små lamadjur. Och ingen kunde klaga på utsikten eller lunchen som Wladi dukade upp på bakluckan.

Natt nr två skulle vi bo på ett salthotell????? Samma typ av hus som föregående natt, fast byggt av salt. Farbrorn berättade glatt att de haft -10 på morgonen. Men vi fick dubbelrum och det var dukar på saltborden. Det fanns två duschar med en tunn stråle varmvatten. Jag slängde mig in snabbt som ögat, men pingviner hade trivts bättre i det badrummet. Elgeneratorn slogs på när det blev mörkt, och av kl 21 så då var det gonatt igen. De enda elurtag som fanns var i "matsalen" så där på ett bord, i ett myller av grenuttag och sladdar trängdes alla kameror för laddning. Jublet var stort när vi fick vin till maten. När det var urdrucket och alla skålar slickade kröp vi huttrande ner i våra sovsäckar (som dock snart blev varma).

Dan & Ann, Wladi, Helena & Mathias

Tre svenskar, en israeliska, två nya zeeländare och en liten söt boliviansk chaufför trängde in sig i en Totota Landcruiser och drog på tredagars ökentur.

Det började med strömavbrott i hela San Pedro när vi steg upp i kolmörkret kl halv sju. Tur man har pannlampa. ; )
Sen fick vi köa i två timmar för att bli utstämplade ur Chile. Under tiden huttrade vi, blev nästan koloxidförgiftade av alla lastbilar som gled förbi och bekantade oss med våra medresenärer. Sen bar det iväg i minibuss till bolivianska gränsen på nästan 5000m höjd. Där väntade fler stämplar, frukost i dragigt stenhus samt Wladi och hans kolleger med jeepar. När alla våra ryggsäckar, + Dan's surfbräda (?!),lassats upp på taket och bäddats in i presenning, drog vi ut på Altiplano, Andernas högplatå. Humöret var på topp, solen sken, det blåste iskallt, dammet yrde och håret blev till dreads.

Sevärdheterna kom slag i slag. Vi såg salt/mineralsjöar i alla färger - Laguna Blanca, Laguna Verde och Laguna Colorada där flamingos spatserade omkring och åt minimala räkor i det nyponsoppsfärgade vattnet. Så for vi vidare, badade i heta källor och studerade bubblande lera, också i olika färger. Innan vi kom fram till hostelet körde vi genom Salvador Daliöknen. Namnet är självklart när man sett hans bilder.

Och mitt ute i öknen ligger ett par hostel. Standarden är BASIC, stenhus utan isolering, värme eller duschar. Enkla fönster, två toaletter och iskallt vatten. Och det blir åtskilliga minusgrader på natten. Man har ALLA kläder på sig HELA tiden. Men teet och soppan värmde gott, likaså spagettin och tomatsåsen. Och när det var slutserverat och för kallt att sitta kvar vid matbordet fanns inte mkt mer att göra än att gå och lägga sig vid 21-tiden. Vi sov alla sex i samma rum och alla var lite fnittriga av skräckblandad förtjusning inför den iskalla natten. Men med alla kläder, "sidenselma", sovsäck (tunn) och tre alpackafiltar gick det ganska bra. Tills man skulle upp...

Igår kväll såg vi på stjärnorna! Var ska man göra det om inte i öknen. Bussen körde oss rätt ut i mörkret till ett observatorium som ägs av en fransk astronom. Han berättade entusiastiskt om stjärnhimlen och pekade med laserpekare. Och sen fick vi titta i de 10 teleskopen. Såg bl a Saturnus jättetydligt. Det var helt fantastiskt att stå där i kolmörkret och spana mot himlen. Kallt var det också. Vi fick god användning för nyinköpta inkamössor, vantar och benvärmare.

För övrigt har vi tagit det lugnt och fyllt på med varma kläder och annat som behövs för vårt kommande äventyr i saltöknen. Imorgon klämmer vi in oss i en jeep för en tredagarstur i Bolivianska nationalparker. No internet på ett tag.

Nu dröjer det innan vi kan gå i kortbrallor och sandaler igen.

med vulkanutsikt. : )

huttrigt när man ska upp på morgonen här. Och alla verkar ta sovmorgon så solen ska ha hunnit komma upp och värma lite. Först får man sticka ut en arm och dra åt sig kläderna in under täcket för uppvärmning innan man tar på dem. Och vårt rum är så himla trångt så man får klä på sig i sängen. Det är inte mkt plats att sticka ner fötterna på. Bredvid sängen står en byrå där man bara kan dra ut de översta lådorna. Sen står ryggsäcken och sen kommer dörren... That's life in a hostel. ; )

San Pedro de Atacama har bara 3200 invånare och ligger på 2400 m. Det är nog bra att vara här några dgr och acklimatisera sig så vi inte får höjdsjuka när vi sen ska upp på nästan 5000 m. Här är så annorlunda. Husen är låga, alla byggda i lång rad, och av sten och lera. Det enda som är stensatt är plazan. För övrigt är det grusvägar. Det är DAMMIGT! Det känns i näsan som när man stått en hel dag i potatislagret.

I eftermiddags har vi varit på tur och sett solnedgången över månlandskapet i Valle da luna. Solen gassar på em, men så snart den går ner rasar temperaturen snabbt och det blir KALLT. Tur man har tre täcken. ; ) Men det är lika bra att vänja sig för inom kort kan det bli -15.

Vilken fantastisk bussresa hit!! Otroliga berg i alla färger och formationer. Vi bara gapade och hängde med kamerorna mot fönsterrutorna mest hela tiden. Vi har åkt i raviner och på högplatåer (över 4000 m), sett kaktusar, herdar med får och getter, olika lamadjur, saltsjöar och saltöknar, bortspolade vägar, och den blåaste himmel man kan tänka sig.
Bara en liten hake - jag börjar bli lite larvig när det gäller branta serpentinvägar. En dubbeldäckare kränger lite ibland, och jag kan ju tycka att det känns onödigt att hålla på och köra om dessutom... Men det är bara att blunda och tänka på något annat. Det lär bli fler så'na vägar framöver.

Nu är vi i Atacamaöknen. Världens näst torraste öken. Här har inte regnat sen 1971!

Vi gick till HI-hostelet men det kändes kallt och sunkigt och var dessutom dyrt! Så nu är vi på Hostal Corvatsch. Det är visserligen fleecetröja på till duschen och rummet är LITET, men sängen är mjuk och har tre(!) täcken, köket är fräscht och det är wifi ända in på rummet.

Den här lade sig till ro mitt bland våra fötter. Det kändes väl tryggt.
I väntan på bussen.