04:15 steg vi upp för att hinna med första bussen på serpentinvägen upp. Det är tio år sen jag första gången läste om Machu Picchu och tyckte att vi skulle åka dit när vi fyllde 50. Vid halv sju hade vi kommit in genom grindarna och pustat uppför de många trappstegen till ruinerna. Vi hade inte längre så höga förväntningar, vi har ju sett så mkt fantastiskt under vår resa. Men det var nästan magiskt! Inga foton i världen kan förmedla känslan när man står där med allt framför sig. Det tar verkligen andan ur en. Och att komma så tidigt på morgonen, innan invasionen, var perfekt. I nästan tio timmar var vi där och gick upp och ner och upp och ner för oändliga trappor eller bara satt och tittade ut över allt. Så gick vi upp till "the gate of the sun" så vi har i alla fall gått de sista 20 min på Incaleden. Stigen var hyfsat bred, ca 1m, men det var väldigt brant på ena sidan, så jag kände mig som en meskärring som gick och tryckte mig mot bergväggen. Vi hade också köpt biljetter för att vara bland de 400 som varje dag får klättra upp på Huyana Picchu, "sockertoppen" i bakgrunden, ytterligare 300m rakt upp. Men jag kände att jag fått min dos av höjdäventyr och fegade ur. C var modig men erkände att det varit riktigt läskigt och han gick t o m baklänges delar av nedklättringen. Någon annan sa att en gång och aldrig mer. Tur att jag inte gick på det! Satt istället och spanade efter de små prickarna på berget, och njöt av värmen. Fram på dagen kunde man skala av till shorts och linne. Det har annars inte varit många ggr den senaste månaden. På em bestämde vi oss för att ta en guide och det var väl värt pengarna.

Väl tillbaka i Aguas Calientes tyckte vi att magarna kändes helt OK för att fira dagen med ett par Pisco Sour. Efter en viss uppfräschning fortsatte firandet med en försenad födelsedagsmiddag av min kära gudmor. Restaurang Indio Feliz. Vi har inte ätit så gott sen biffarna i Argentina.

(Lyckas inte få upp bilder. Vet inte om det beror på svag signal eller strul på bloggen.