Uppehället i La Paz blev ngt längre än vi tänkt oss. Lagom till vi kurerat vår förkylning slog Montezumas hämnd till, och så däckade vi ett par dar till. :( Gjorde ett försök på lördagen att gå ut och se på el Gran Poder (La Paz största streetdancefestival) men fick gå hem igen och se resten på TV. Tur att vi bodde så bra.

Månd. den 3:e var vi på benen, lastade våra säckar på taket på en mindre buss och for ner till Coroico. Vi var de enda gringos och jag satt tryggt mellan min kära bredaxlade man och en bredbakad cholita, som dock tyvärr inte ville bli fotad tillsammans med mig. Förr åkte man här på "dödens väg", men TACK OCH LOV är det en ny bredare asfalterad väg nu. Coroico är en liten stad med en helt otrolig utsikt över de gröna djupa ravinerna där det odlas coca, apelsiner, mango, kaffe, papaya mm. Människorna här dör inte av svält sa vår guide. Vi bodde på El Cafetal och åt där jättegod lamabiff med tamarindsås en av kvällarna. Nästa kväll var allt stängt i stan så vi vandrade i totalt kolmörker i skenet av våra pannlampor upp till Hostal Sol y Luna, som hade öppet, lite läskigt, speciellt med alla lösa hundar. Som tur var fick vi sällskap tillbaka av Wolfgang och Birgit.

I onsdags den 6:e klev vi på bussen i "kisshålan" Yolosita för en busstur, som vi trodde skulle ta 14 tim, till Rurrenabaque. Det var grusväg, som snart blev lervälling, konstant vägarbete (de breddar den) så den var så smal att man kör vänstertrafik och inga vägräcken. Jag insåg snabbt att detta inte skulle bli kul så det var bara att försöka följa med i krängningarna och blunda... Till det blev mörkt och bussen körde i diket... Efter ett par timmar och med hjälp av en Volvobuss, samt alla manliga passagerare som sköt på, kom vi upp på vägen igen och fortsatte. ...I ca 1/2 tim till vi åkte i diket igen, åt andra hållet. :( Inte en chans att komma upp trots diffspärrar och med hjälp av lastbilar. En natt i en lutande buss med jungelregnet utanför. (Vi hade i allafall tak över huvudet :/ ) Vid niotiden på morgonen kom en bandvagn och drog upp oss. Sen fortsatte den skumpiga, vingliga (dubbeldäckare) färden i ytterligare 12 tim. Sa jag att det var BRANT på sidorna? Efter 30 tim kom vi fram hit igår kväll vid kl 22. Om det inte funnits flyg att ta till skulle jag bo kvar här tills den nya vägen blir klar om några år... Inget i hela världen skulle få mig att ta samma väg tillbaka.

Imorgon sätter vi oss i en båt och åker uppåt floden in i Madidi Nationalpark för en tredagars jungeltur. Och här i stan får de besök av president Evo Morales.