Vi for till Valparaiso som är precis så som man läst och hört: Färgglada hus längs bergssidorna, bullrigt och stökigt och stinkande, bohemiskt, konstnärligt och lite härligt.
Fullständigt kaotiskt med alla gatustånd i hamnkvarteren. Det är bra att se sig för när man går, både för att ha koll på grejerna men också för att det finns mycket äckligt man inte gärna vill få under skorna.
Man kunde också önska att man varit här när staden blomstrade runt 1900. F d fantastiska hus som nu nästan är ruiner men där väggarna fått stöttor på insidan. Staden tillhör UNESCOs världsarv. "Valpo" har också Chiles högsta arbetslöshet och igen blev vi varnade för tjuvar. Vi vandrar ju gärna omkring på egen hand och ett tag gick vi tydligen åt fel håll för vi mötte en chilensk familj som rådde oss att vända och gå åt turiststråken där det är mer folk och säkrare.
Äta skulle vi förstås och självklart på en proppfull fiskrestaurang 200 m från hamnen. Färskare kan det ju inte bli. Vi beställde ceviche, välkänt i Sydamerika, rå fisk marinerad i citron/lime med lök, chili och koriander. Jättegott som typ förrätt, men en full gröttallrik!! C, som väl aldrig lämnat en tallrik med mat kvar, åt förstås upp - fast han fick kämpa lite. Jag åt knappt hälften och sen brödet doppat i mayo eller pebre. När vi kom ut satt en tant i ett gathörn och ropade "bananas fritas"! Åh, det kunde jag, som inte var helt mätt, unna mig. Den såg inte helt ut som jag tänkt...Och när jag bet i den visade det sig vara en köttfärsfylld empanada...Fast jättegod, och jag blev proppmätt. Sen vet jag inte om vi ska skylla på hörseln eller spanskakunskaperna.