Jättetrevligt hostel, rummet är i klass med ett på Ibis Hotel, men återigen i ett tveksamt område...Det står väldigt lättklädda tjejer i gathörnen, och vi tog taxi hem när det började mörkna.

Lite dött i stan eftersom det var söndag. Vi vandrade runt på en hantverksmarknad, men var mest fascinerade av alla små hundar (i koppel) som hade "kläder" i alla möjliga varianter, med volanger och extra gosedjur i kopplet. Och så kände vi helt plötsligt doften av glögg/gluewein d v s Quentao. Gott! Speciellt eftersom det fortfarande inte är så varmt.

Tursamt nog en bra restaurang ett halvt kvarter "hemifrån". Na Brasa - en enorm salladsbuffe och obegränsat med grillat kött. Servitörerna sprang som skottspolar mellan borden med enorma spett som de skar av direkt vid borden. Så det fick bli C:s födelsedagsmiddag en dag efter. Efter en bussnatt och med mkt mat i magen hade vi inte heller några insomningsproblem.

En jättetrevlig taxichaufför hämtade oss precis utanför dörren och körde oss till terminal omnibus. När vi hade "checkat in" och överlämnat våra pass i bussbolagets händer slog vi oss ner på närmsta restaurang. För att "fira" C, och lugna I efter dagens väskryckningsförsök, beställde vi in nå'n halvskum "kalte platte" och en flaska vin, som vi drog i oss på en halvtimme. Avslappnade och glada i hågen klev vi sen på nattbussen som skulle ta oss från det dystra Montevideo till nya äventyr i Brasilien.

+12 och strilregn på Classes födelsedag. Vi kurar på hostelet och läser, ser på film och surfar. Masade oss ut för en lunchbuffe och ett glas vin, och kanske tar vi en tur igen för en kaffe och cognac (det är ju födelsedag) innan vi hoppar på nattbussen.

När man går här på gatorna i Montevideo kan det helt plötsligt lukta hundskit så in i den. :( Och vi blir helt nojiga och kollar frenetiskt under varandras skosulor, helt säkra på att någon av oss till sist har "lyckats" trampa i en hög. Äckel!

Montevideo blir tyvärr inte staden i våra hjärtan. Den känns lite deprimerande. Kanske beror det på vädret och hundsk... Men också på alla f d otroligt vackra byggnader som nu är så förfallna, tomma och med igenmurade fönster och dörrar. Gatorna är dåligt upplysta, man vill inte gå för långt på kvällen. Det är inte mkt folk ute. Och så blir man illa berörd av uteliggare, och enbenta som sitter och tigger, och av hästarna som får dra vagnarna med sopor.

Men vi har såklart också mött trevliga människor, och hostelet vi bor på inatt är jättemysigt. Ikväll blir det gemensam BBQ.

i hamnen i Montevideo. Och grillmästaren grillar så svetten lackar.

Brr! Vi fryser!! När jag hade tvättat bort lavasanden ur mina fingervantar lade jag dem allra längst ner i säcken, och tänkte inte behöva dem förrän vi kommer till La Paz... Men här är 12 grader, regnmulet och halv storm.

Igår åkte vi färja på den bruna Rio de la Plata från BA till Colonia i Uruguay. Kullerstensgator, gamla hus och bouganvillor stora som äppelträd - jättemysigt - om det hade varit fint väder.

Och så kom vi hit idag och upptäckte att det var svårt att hitta boende. Visst ja, det är långhelg med 1 maj. Så nu bor vi en natt här och en på annat ställe imorgon. Och så försöker vi komma med en nattbuss norrut på lördag kväll, till något ställe som inte drar helglediga. Här kan vi inte vara och frysa.

Utsikt från en dubbeldäckare i Argentina

Pulsen, tangon, den slitna tunnelbanan (subten), Avenida 9 de Julio med åtta körfält i varje riktning, bife chorizo, bife de lomo, gatuunderhållningen bl a tangon, och killen på elgitarr med kompis som var suverän på trummor (plasthinkar), hundbajs på trottoaren, hål i trottoaren, fantastiska byggnader, hippiemarknader och färgglada hus i la Boca, sopsorterare, läder, hostel Suites Obelisco, mate, Plaza de Mayo, mödrarnas marsch, Evita, "cambio", Galleria Pacifico.

Vi tog bussen till San Antonio de Areco. Skönt att komma ut på landet och lugnet i en liten stad. I utkanten låg ett par estancior där det gick hästar och alpackor. Allt var härligt, utom ett irritationsmoment, los perros, hundarna! Vi kom lagom fram till stadens plaza där stadens lösa hundar snabbt kände doften av främlingar. Tre stycken följde glatt med oss till turistinfon, och väntade "snällt" utanför. Straxt anslöt fler kompisar och inom kort hade vi mellan sex och tio flämtande "loppbon" efter oss. : ( Ibland gjorde de små utflykter och skällde runt hasorna på stackars fasttjudrade hästar, eller störde ett par "kollegor" som vallade får, och sen tillbaka till oss. När vi stannade för att äta jagade kyparen bort dem, utom två som smet tillbaka och lade sig under vårt bord. Men sen när vi gick igen gav C dem "onda ögat" och sen höll de sig åtminstone några meter bakom. Alltså jag har inget emot hundar men...

Tillbaka här var det ett snabbt ombyte och sedan till Luna Park, där vi har sett Roxette! Lyckades fixa biljetter igår. Konserten var bra, och publiken en upplevelse i sig. De sjöng "oe' oe' oe' oe' " precis som man hör på fotboll etc. Härligt!
Imorgon tar vi färjan till Uruguay.

Presidentpalatset i Buenos Aires

Igår åkte vi först en sväng till Palermo och gick runt i botaniska trädgården, som var dåligt skött, och sen i den japanska som var jättefin.

På eftermiddagen gick vi på Mamma Mia, på spanska såklart. Kom över biljetter för 94kr/st. Sen gick vi till Siga la Vaca och åt så vi fick paltkoma. Så mkt grillat kött, sallad man ville + 1 fl vin/pers och dessert för 210kr/pers. Dios mios, hur ska detta sluta?
Men det är ju för kul med att folk är nyfikna på utlänningar. Vi satt och försökte översätta texten på vinflaskan när paret bakom erbjöd hjälp. Fast de var fr Brasilien och pratar ju portugisiska så så mkt hjälp blev det inte. Han kunde lite engelska och hon lite tyska, och så blandade vi in lite spanska ibland. snacka om att det är risk för kortslutning i hjärnan. Men vi lyckades få till lite konversation, och om vi kommer till Porto Alegre så ville de absolut att vi skulle träffas och äta någonstans. : )

Idag har vi först tagit oss till hamnen och sen till busstationen och fixat lite biljetter. Hej och hå vad det går med spanskan. : )
Sen har vi gått lite mer i Palermo, relaxat på hostelet och planerat vidarefärd.

Vilken skillnad på temperatur! Igår var det +27 och linne och kortbrallor även på kvällen. Idag var det 15 grader när vi gick ut, och alla mina tre långärmade plagg inlämnade på tvätt, brrrr!

Vi tog bussen till Cementerio de la Ricoleta. En kyrkogård som är som en " ministad" där man går på smala gator mellan alla kryptor, vet inte riktigt om det är rätt men det är små mer eller mindre eleganta byggnader där man ofta kan titta in genom dörren och se kistorna där inne. Lite skumt. Den mest berömda är förstås Eva Perons. Utanför var det hantverksmarknad typ "hippie/70-tal". Blev riktigt nostalgisk när jag såg alla jesussandaler, bälten och klockarmband med inbrända mönster.

Väl hemma blev det till att piffa sig så gott det gick och sen iväg till tangolektion följt av tre rätters middag+tangoshow. Roligt, gott och härlig show som även innehöll sång som "Don't cry for me Argentina".

Idag har vi gått en guidad vandring och lärt oss mkt om Argentinas ganska våldsamma historia, och så har vi dansat tango...(?) ; )

i Buenos Aires förstås.

Nattbuss i Argentina: För 690kr får man 100 mil (13tim), breda säten, filt och kudde, middag (dubbelt så stor som en flygplansmåltid o inkl 2 glas vin), spela bingo, se amerikansk film med spansk text (bra träning) och frukost (vidrigt söt). Allt serverat av en artig bussvärd som pratar i raketfart.

Vi bokade hostel i förväg och det visade sig vara ett lyckokast - precis mitt i stan i ett gammalt hus med parkettgolv och 4 m i tak i vårt rum, som dessutom har sänglampor, är välstädat och bara delar badrum med tre till, och det finns varmvatten!

Lite sega efter den långa bussresan, och en orolig mage, men vi har varit ute och kollat lite, ätit OCH sett tangopar på gatan!

och lite vin därtill

Oh hjälp - det här är ett partajande land. Tur att vi ska åka nattbussen imorgon och vila oss lite. Efter gårdagen vintur blev det grill i trädgården här. En massa kött och korvar, och sallad och potatis och mera vin...Ett himla liv vid långbordet när alla försökte förstå och prata med varandra. Efter disken sa värden "vamos a el bar" och så drog hela bunten iväg till grannhostelets bar. Vi "oldies" drog oss vid två-tiden, men resten höll säkert på till 6.

Så vi sov som stockar och kände inga skakningar från jordbävningen i Santiago, men såg på nätet att den kändes även här i Mendoza.

I Chile och Argentina är det lösspringande, eller sovande, hundar överallt. Ingen äger dem men folk ger dem mat, och någon verkar städa bort ev högar. Hundarna är inte obehagliga (fast man klappar dem kanske inte - loppor). De ser mest glada ut, eller ligger och sover på de mest udda ställen. Idag när vi gick till busstationen följde "hostelhunden" med oss i säkert en km, fast vi ignorerade den. Och varje gång vi skulle över en gata såg jag i ögonvrån hur den snällt väntade bakom oss, glatt svansviftande. Måste kolla sen om den har hittat "hem" igen och sover på trottoaren här utanför.

Imorgon kväll tar vi nattbussen till tangon i Buenos Aires.

Efter 24 tim bussresa (med 4 tim paus för bussbyte i Santiago) kom vi hit i lördags kväll. Resan över Anderna var precis så fantastisk som förväntat. Helt makalösa berg, slingrande vägar och och snöväder i passet högst upp.

Hostelet som vi tänkt oss var trevligt men hade bara plats i dorm till att börja med. Så vi vaknade upp med 4 glada kanadensare som hade varit ute och partajat till 06.30.

Igår tog vi det lugnt och såg oss omkring i stan. På kvällen drog kanadensarna igång grillen och vi plus några engelska tjejer fick också plats runt bordet - jättekul.

Idag har vi cyklat mellan olika vingårdar. Det låter pittoreskt, man tänker sig smala grusvägar och fågelkvitter. Men det var inte riktigt så. Mkt trafik - stora lastbilar av varierande årsmodell och vanliga bilar den ena skruttigare än den andra. Men när vi kom till bodegorna var det desto trevligare. Så idag har vi druckit vin hela dagen lång...
Resan till Maipu är ett kapitel för sig. Vi skulle bli hämtade med minibuss, men det kom en liten skitbil. Två hyfsat långa irländare + C klämde in sig i baksätet, och så fick jag trassla in mig ovanpå... Det satt en lång engelsman i framsätet. Jag hade en attack av längtan efter att krama mina barn, så jag var lite putt redan innan och lyckades påpeka på spanska att det vore bra med en större bil vid återresan. "javisst!" ...Det var såklart samma skitbil tillbaka, men då hade vi druckit så mkt vin och sangria att vi inte brydde oss...; )

Nu ska vi flytta in i ett dubbelrum, ta en dusch och sen väntar en ny grillkväll. Ikväll grillar hostelbossen åt oss. Det argentinska köttet är mums.

var det inte dumt att relaxa i varma pooler i Termas los Pozones. Ingen trängsel, och solen sken och det var alldeles underbart.

Vilken makalös tur vi hade med vädret igår. Idag var det lite halvfesigt. Jag såg upp mot vulkanen som tittade fram mellan molnen och tänkte på dem som kämpar upp idag.

Här är så vackert och finns mkt mer att göra, men vädret ska bli sämre, och då är det inte kul. Vi tog sen frukost och gick sen med lexikonet i högsta hugg och fixade bussbiljetter till Santiago imorgon kväll. Sen hann vi precis med bussen till Termas los Pozones. Tre mil upp i bergen ligger flera ställen som erbjuder bad i varma källor, och däruppe sken dessutom solen. : )

Åter hemma hade vi sällskap i köket av Lesley och Israel från Santiago. Och trots deras pyttelilla engelska och vår minimala spanska hade vi två jättetrevliga timmar vid matbordet.

Vi har klättrat upp till kratern på en vulkan som är 2847 m! Och det var ingen söndagspromenad! Jag trodde n ä s t a n att jag skulle dö, med både illamående och yrsel på vägen. Men SÅ stolta när vi stod där uppe på kanten.

Kvällen före fick vi prova utrustningen: kängor, jacka, byxor, hjälm och så en ryggsäck med stegjärn, damasker, "assprotector", vantar, isyxa och stjärtlapp. Avfärd med buss kl 06.30 till foten av Villarrica och en skidlift av årsmodell ???, utan bygel, som tog oss till 1800 m. Sen började den 4 tim långa vandringen/klättringen uppför. Kort drickpaus varje halvtimma. Efter ca två tim var vi framme vid glaciären och tålmodiga guider satte på oss stegjärn och höll förmaningstal om att följa deras instruktioner. Fortsatt zickzackgång uppför glaciären med isyxan som "käpp". Ett steg i taget sakta, sakta. Skitjobbigt! Ett tag trodde jag att jag är dum i huvudet på riktigt som gav mig ut på detta bland alla youngsters. Men jag gick faktiskt om ett par av dem. ; ) Sista biten var det stegjärn av, och så vidtog klättring bland lavastenar, både lösa och fasta. När jag nästan höll på att kräkas var vi helt plötsligt uppe!

Det ryker hela tiden från vulkanen. Det ser man ända från staden. Men där uppe hör man den också. Mäktigt! Grupperna ett par dagar tidigare hade även sett glödande lava.

Efter en knapp timme däruppe var det dags igen. Det går ju alltid lättare nerför, fast det är mkt läskigare. Lavastenen man tänkt trampa på kan vara lös... och det var VÄLDIGT brant. Framme vid glaciären väntade det som alla såg fram emot med skräckblandad förtjusning. På med "assprotectors" och sen en vanlig hederlig stjärtlapp där handtaget sattes fast i midjeremmen på ryggsäcken. Sen åkte vi på rumpan i en lång ränna nerför glaciären (i etapper) med isyxan som broms... Ohiiii!

Det var inte tal om att åka lift ner utan då gick/kaste vi i lavasand. Och in i bussen fullständigt genomblöta av svett och blötsnö, och med lavasand ända in i öronen, men väldigt stolta!

Väl hemma tog vi en "after-climb öl" med Mike och Courtney i kvällssolen utanför hostelet. (Vi hade inte blivit insläppta någonstans...) Sen blev det en välförtjänt god köttbit och vin, iinnan vi kröp ner under duntäcket och somnade innan vi hunnit säga tulipanaros.

(Inga bilder från klättringen i min iPhone. Jag hade varken tid, ork eller mod att ta upp den. Tänk om jag skulle tappa den... Men C har bilder i kameran.)

Jättestolt!

är man riggad och klar för glaciären.

På sidorna av kratern såg vi stelnad lava som hade sprutat upp på natten före.
(C tog bilden. Jag blir darrig i benen bara jag ser den.)

Snacka om miljöombyte! Nu har vi förflyttat oss ca 90 mil söderut. Vaknade på den riktigt bekväma nattbussen och såg solen gå upp genom dimmorna. Pucon påminner mkt om en turistort i alperna. Det är SÅ härligt att gå omkring här. Just nu sitter vi och tar en kaffe i solskenet. Temperaturen och luften är som en riktigt härlig septemberdag hemma.
Och nyss skypade vi med Amanda. Tekniken är ibland underbar.

Vi bor hos Valentina i ett "fjällstugerum" med eget bad och tjockt duntäcke. Mysigt litet hostel med fräscht kök, och vi får öva på spanskan. Vi har också provat genuin chilensk husmanskost. Hade läst i Lonely Planet om ett ställe där man nästan äter i deras vardagsrum. Vi gick på den angivna gatan men kunde inte hitta något La Picada. En kvinna öppnade fönstret och sa att vi skulle ringa på dörren precis där vi stod (?...) och minsann - en lokal lunchrestaurang. Det fanns två alternativ på dagens lunch så vi tog varsin utan att förstå mkt av vad som skulle komma. C fick nån bönröra med korv och jag fick kött och potatismos + sallad, bröd och pebre. Helt OK och en upplevelse för 75kr.

Nu tar vi det lugnt och laddar inför en rejäl utmaning imorgon. Får se om vi klarar av att följa med guiden hela vägen upp till toppen av vulkanen...

Den här synen mötte oss när vi steg av bussen imorse.

Tog sovmorgon, packade, pratade med "hostel-Nicole", åt på M Marisol för sista gången, vandrade över Plaza de Armas för sista gången, köpte en skjorta (långärmad - lär behövas nu), drack kaffe i solen, gav peng till en kvinna som såg eländig ut (gör vi aldrig annars men I tycker det är jobbigt när det är kvinnor, fast kanhända hon studsade upp när vi försvunnit runt hörnet...), köpte empanadas "para llevar" till kvällen, insöp atmosfären i Santiago för sista gången, I hoppade undan för en bil och körde huvudet i en betongkant :/ - C fick agera sjuksköterska och sårtvättare, slappat på hostelet i väntan på nattbussen till Pucon.

Cerro Santa Lucia, streetdogs, guiden Felipe, ridande poliser, coffe with legs, rödljusjonglörer, Marisqueria Marisol, Plaza de Armas, schackspelare, fiskmarknaden, kärlekspar, empanadas, glasstället ..de la Rosa, ljuset (smogen?), vänliga chilenare och Hostal Santa Lucia.

Vi for till Valparaiso som är precis så som man läst och hört: Färgglada hus längs bergssidorna, bullrigt och stökigt och stinkande, bohemiskt, konstnärligt och lite härligt.
Fullständigt kaotiskt med alla gatustånd i hamnkvarteren. Det är bra att se sig för när man går, både för att ha koll på grejerna men också för att det finns mycket äckligt man inte gärna vill få under skorna.
Man kunde också önska att man varit här när staden blomstrade runt 1900. F d fantastiska hus som nu nästan är ruiner men där väggarna fått stöttor på insidan. Staden tillhör UNESCOs världsarv. "Valpo" har också Chiles högsta arbetslöshet och igen blev vi varnade för tjuvar. Vi vandrar ju gärna omkring på egen hand och ett tag gick vi tydligen åt fel håll för vi mötte en chilensk familj som rådde oss att vända och gå åt turiststråken där det är mer folk och säkrare.
Äta skulle vi förstås och självklart på en proppfull fiskrestaurang 200 m från hamnen. Färskare kan det ju inte bli. Vi beställde ceviche, välkänt i Sydamerika, rå fisk marinerad i citron/lime med lök, chili och koriander. Jättegott som typ förrätt, men en full gröttallrik!! C, som väl aldrig lämnat en tallrik med mat kvar, åt förstås upp - fast han fick kämpa lite. Jag åt knappt hälften och sen brödet doppat i mayo eller pebre. När vi kom ut satt en tant i ett gathörn och ropade "bananas fritas"! Åh, det kunde jag, som inte var helt mätt, unna mig. Den såg inte helt ut som jag tänkt...Och när jag bet i den visade det sig vara en köttfärsfylld empanada...Fast jättegod, och jag blev proppmätt. Sen vet jag inte om vi ska skylla på hörseln eller spanskakunskaperna.

...är hissen som går bredvid trappan. Den är från slutet 1800-talet, men var inte i bruk idag. Vi fick istället ta de 160 trappstegen. Tog sen en liknande hiss ner på annat ställe. Hissnande ...

Kära dagbok!
Vi skippade den dyra arrangerade bussturen, och tog istället tunnelbana och buss. Bussturen tog mig genast tillbaka till 60-talet och Adamssons skolbussar i Medevi. Till slut kom vi till Concha y Toro, som är en av de största vinproducenterna i världen. Guidad rundvandring, provsmakning och besök i Casillero del Diablo.
Idag (långfredag) har vi , med hjälp av inövade fraser, skrivna lappar, och en tjej i kassan som kunde lite engelska, lyckats fixa bussbiljetter till Valparaiso imorgon och Pucon på måndag. Jag tar inte ett steg utan min bibel (spanskt lexikon) och vi lär oss lite varje dag. : ) Sen gick vi till den fullproppade fiskmarknaden och frossade i ännu mer skaldjur. Är det nån gång man ska göra det är det ju här där det finns ALLT och inte kostar skjortan. 120kr för en rykande tallrik med räkor, pilgrimsmusslor, abalones + en sort till, vitlök, chili och ost. Och 45kr för en flaska vin. Rest Marisque Marisol (för mitt kom-ihåg). Sen gick vi i all evighet, det är nyttigt för vårt "blubber" (späck, lärde vi oss på valmuseet) till en park där vi tog siesta och läste Lonely Planet och pluggade spanska. Mer spännande än så var inte denna långfredag. Glad påsk!

Visst är det fint. Allt prydligt uppstaplat. Och så är det i alla stånd, t o m potatisen! Fast lite jobbigt - igår, i ett annat stånd, höll jag på att inte få köpa just den vindruvsklasen jag pekade på. Gubben var tvungen att plocka upp 17 klasar till innan han kunde förstöra genom att ta bort "min"...

Man går till fiskmarknaden. Tränger in sig på en av alla pyttesmå restauranger och beställer en sån här smaskig, samt en flaska vin. Mums!
Lagom avslappnade och mycket nöjda vandrade vi sedan vidare till fruktmarknaden och köpte färska fikon för 15kr/kg.
Vi har blivit mycket varnade för ficktjuvar och väskryckare. På väg till marknaden var det kvinna som klappade mig på armen och visade på sig själv hur hon bar sin ryggsäck på magen. Det har vi också gjort ibland och nu var det väl läge för det igen. Och då kom C på det "fiffiga" att man kan ju knäppa bröstremmen där bak också... Så om någon nu försöker ta mina pengar så får han "tanten" på köpet... ; )
Det hade vi väldigt roligt åt, där i vårt halvluriga tillstånd :D

Jag beundrar Susanne och alla andra som jobbar natt. När vi kom från Sydney och hit fick vi vända på dygnet eftersom det skiljer 11 tim. Och fast man tycker man är trött har det ändå varit omöjligt att somna förrän fram på småtimmarna. Men för att komma in i normaltid har vi ändå gått upp vid 8. Efter två nätter med kanske 4 tim sömn var vi igår som två zombier som irrade runt på Santiagos gator. Så igår kväll lade vi oss för att läsa och surfa (fritt wifi :) så länge vi orkade. Vid ett tappade jag boken i ansiktet och släckte. C låg fortfarande med pannlampa och telefon (ja, det ser kul ut :). Nån halvtimme senare kommer elefanter i trappan utanför, med klirrande kassar! Party på terassen rakt ovanför vårt rum! Jamen va f... Dessutom har vi en mkt trafikerad gata utanför som bara är nästan tyst typ två tim mitt i natten.
Ack ja, med öronproppar och täcket över huvudet somnade vi till sist, och efter nästan 6 tim sömn ger vi oss nu ut på nya äventyr, något mindre hålögda.

Från en fantastisk stad till en annan. Och så olika. Nu är vi tillbaka till det något stökiga, skräpiga, slitna men ändå så fascinerande. Vackra gamla byggnader, trånga gatuserveringar, halvskraltiga bilar, trevliga priser och snöklädda bergstoppar i fjärran.

Idag har vi gått en fyra tim guidad promenad här i centrum. En superengagerad och rolig guide, och trevlig grupp med folk från alla möjliga länder. Men vi är något jetlaggade och en "pisco sour" kändes direkt (åtminstone i mitt huvud). Tur man har en stark man att hålla sig i ;)

Nu hoppas vi på en bättre nattsömn här på Hostal Santa Lucia.

på Collaroy Beach. Det är C i mitten av bilden.