Vi har klättrat upp till kratern på en vulkan som är 2847 m! Och det var ingen söndagspromenad! Jag trodde n ä s t a n att jag skulle dö, med både illamående och yrsel på vägen. Men SÅ stolta när vi stod där uppe på kanten.

Kvällen före fick vi prova utrustningen: kängor, jacka, byxor, hjälm och så en ryggsäck med stegjärn, damasker, "assprotector", vantar, isyxa och stjärtlapp. Avfärd med buss kl 06.30 till foten av Villarrica och en skidlift av årsmodell ???, utan bygel, som tog oss till 1800 m. Sen började den 4 tim långa vandringen/klättringen uppför. Kort drickpaus varje halvtimma. Efter ca två tim var vi framme vid glaciären och tålmodiga guider satte på oss stegjärn och höll förmaningstal om att följa deras instruktioner. Fortsatt zickzackgång uppför glaciären med isyxan som "käpp". Ett steg i taget sakta, sakta. Skitjobbigt! Ett tag trodde jag att jag är dum i huvudet på riktigt som gav mig ut på detta bland alla youngsters. Men jag gick faktiskt om ett par av dem. ; ) Sista biten var det stegjärn av, och så vidtog klättring bland lavastenar, både lösa och fasta. När jag nästan höll på att kräkas var vi helt plötsligt uppe!

Det ryker hela tiden från vulkanen. Det ser man ända från staden. Men där uppe hör man den också. Mäktigt! Grupperna ett par dagar tidigare hade även sett glödande lava.

Efter en knapp timme däruppe var det dags igen. Det går ju alltid lättare nerför, fast det är mkt läskigare. Lavastenen man tänkt trampa på kan vara lös... och det var VÄLDIGT brant. Framme vid glaciären väntade det som alla såg fram emot med skräckblandad förtjusning. På med "assprotectors" och sen en vanlig hederlig stjärtlapp där handtaget sattes fast i midjeremmen på ryggsäcken. Sen åkte vi på rumpan i en lång ränna nerför glaciären (i etapper) med isyxan som broms... Ohiiii!

Det var inte tal om att åka lift ner utan då gick/kaste vi i lavasand. Och in i bussen fullständigt genomblöta av svett och blötsnö, och med lavasand ända in i öronen, men väldigt stolta!

Väl hemma tog vi en "after-climb öl" med Mike och Courtney i kvällssolen utanför hostelet. (Vi hade inte blivit insläppta någonstans...) Sen blev det en välförtjänt god köttbit och vin, iinnan vi kröp ner under duntäcket och somnade innan vi hunnit säga tulipanaros.

(Inga bilder från klättringen i min iPhone. Jag hade varken tid, ork eller mod att ta upp den. Tänk om jag skulle tappa den... Men C har bilder i kameran.)