Paret framför oss gissar vi är inte över 40. Kanske är de på semester i huvudstaden...?

Kära dagbok!
I söndags kväll klev vi på nattbussen hit. De första timmarna var det oasfalterat = tvättbrädeväg och dammigt (igen). Men vad gör det när man kan halvligga och titta ut på den fantastiska stjärnhimlen. Vid sextiden på morgonen kom vi fram över bergspasset och såg hela La Paz glittra nedanför. : ) Det var på nollan men kändes inte så kallt, så då förstod vi att det varit ett antal minusgrader ute i öknen.

Vi har turen att ha ett stort, ljust rum precis under taket, mot bakgården, med 3 sängar, eget badrum, varmt vatten, TV och duntäcken! Det är isande kallt på morgonen, men vid 8 kommer solen in och efter ett par timmar är det varmt och skönt. Pris 225 kr/natt, inkl frukost, och mitt i stan. Här ska vi stanna tills vi slutat snörvla och hosta. På förmiddagarna myser vi på rummet - planerar vidarefärd, läser och pluggar spanska. Sen äter vi lunch på restaurangen precis bredvid. 22kr (!) för Menu del dia - salladsbuffé, soppa, varmrätt och liten efterrätt. Beroende på ork går vi sen ut och ser oss omkring. Orken beror inte bara på förkylningen utan även på höjden, nästan 4000m. Om man skulle råka springa några meter flämtar man som en fisk på torra land.

Här finns inte en vågrät gata. De är dessutom smala och väldigt trafikerade så avgaserna underlättar inte heller andningen. Eftersom det är jobbigt att gå uppför finns hur mycket bussar som helst. Det är "microbussar" och ännu mindre minibussar som alltid är proppfulla. Men om man lyckas klämma sig in kostar det 1kr!

Det är rätt annorlunda här mot övriga städer vi varit i. Det är så många kvinnor som bär den traditionella klädseln med vida kjolar, sjal och hatt samt barnet, eller allt möjligt annat, i knyte på ryggen. Trottoarerna är smala och ändå är de fulla av folk, ofta kvinnor, som sitter på trottoaren och säljer ALLT! Eller också står det tio minikiosker på rad som också säljer allt och samma saker. Dessutom fungerar de som telefonkiosker.

På eftermiddagen har temp kommit upp till ca +15 i skuggan, men solen gassar så in i den och det är jätteskönt. Känns som en vårdag nere i Europa. Och penséerna blommar (fast det nästan är vinter). Igår kom vi in på "frisörgatan" och vips hade vi blivit inraggade till ett par kvinnor (systrar tror jag). C behövde ju faktiskt få några drag över huvudet, och visst behövde jag klippa luggen. Efter en kvart och 30kr kom vi ut igen. C var snygg och välfriserad, och jag hade värsta "rulluggen". :D

Saltöknen är nästan lika stor som Skåne

C och ett gäng till steg upp kl 6 för att för att klättra upp några hundra meter och se soluppgången över saltöknen. Jag bedömde det inte hälsosamt för min dunderförkylning. Dålig tajming. : (

Efter frukost for vi så ut på Salar de Uyuni, världens största saltfält. 7m ner rent salt. Och det var makalöst!! Insmorda med solskyddsfaktor 60 gick vi runt där i oändligheten och tog alla möjliga och omöjliga foton. Det var helt fantastiskt! (Känns nästan som att det ordet börjar bli utslitet.)

Frampå eftermiddagen kom vi fram till Uyuni. Efter ett besök på tågkyrkogården blev vi avsläppta utanför Corrdilleras kontor, och det var tack och ajö till Wladi och de flesta av de andra resenärerna. Mycket nöjda!

Uyuni verkade vara ytterligare ett dammigt ställe, och damm hade vi fått nog av så vi beslöt oss för att ta nattbussen till La Paz. Men det var ingen dum eftermiddag i Uyuni. Det var
Mors dag och fest i stan. En lång gata med marknad, lotterier, andra spel, och ett skrangligt tivoli. Vi vandrade runt där tillsammans med Dan och Ann, och jag vet inte vem som gjorde störst ögon vi eller bolivianerna. Vi var huvudet längre än alla andra, och det är klart att mitt hår sticker ut. Och vi var helt fascinerade av kvinnornas finklädsel med plisserade kjolar, konstiga hattar, långa svarta flätor och barn i färgglada knyten på ryggen. Sen tog vi en öl tills solen försvann och det blev jättekallt. Dan lyckades övertala en restaurang att öppna en halvtimme tidigare för oss, så det blev strimlat lamakött med sallad och pommes innan vi intog nattbussen.

Dag två var mest transport, utan så många stopp. Det var SKUMPIGT och DAMMIGT och sten och sten och sten och ibland lavasand, och någon saltsjö. Och så berg och vulkaner omkring. Det växer knappt någonting och ändå såg vi då och då grupper av vichunas, som små lamadjur. Och ingen kunde klaga på utsikten eller lunchen som Wladi dukade upp på bakluckan.

Natt nr två skulle vi bo på ett salthotell????? Samma typ av hus som föregående natt, fast byggt av salt. Farbrorn berättade glatt att de haft -10 på morgonen. Men vi fick dubbelrum och det var dukar på saltborden. Det fanns två duschar med en tunn stråle varmvatten. Jag slängde mig in snabbt som ögat, men pingviner hade trivts bättre i det badrummet. Elgeneratorn slogs på när det blev mörkt, och av kl 21 så då var det gonatt igen. De enda elurtag som fanns var i "matsalen" så där på ett bord, i ett myller av grenuttag och sladdar trängdes alla kameror för laddning. Jublet var stort när vi fick vin till maten. När det var urdrucket och alla skålar slickade kröp vi huttrande ner i våra sovsäckar (som dock snart blev varma).

Dan & Ann, Wladi, Helena & Mathias

Tre svenskar, en israeliska, två nya zeeländare och en liten söt boliviansk chaufför trängde in sig i en Totota Landcruiser och drog på tredagars ökentur.

Det började med strömavbrott i hela San Pedro när vi steg upp i kolmörkret kl halv sju. Tur man har pannlampa. ; )
Sen fick vi köa i två timmar för att bli utstämplade ur Chile. Under tiden huttrade vi, blev nästan koloxidförgiftade av alla lastbilar som gled förbi och bekantade oss med våra medresenärer. Sen bar det iväg i minibuss till bolivianska gränsen på nästan 5000m höjd. Där väntade fler stämplar, frukost i dragigt stenhus samt Wladi och hans kolleger med jeepar. När alla våra ryggsäckar, + Dan's surfbräda (?!),lassats upp på taket och bäddats in i presenning, drog vi ut på Altiplano, Andernas högplatå. Humöret var på topp, solen sken, det blåste iskallt, dammet yrde och håret blev till dreads.

Sevärdheterna kom slag i slag. Vi såg salt/mineralsjöar i alla färger - Laguna Blanca, Laguna Verde och Laguna Colorada där flamingos spatserade omkring och åt minimala räkor i det nyponsoppsfärgade vattnet. Så for vi vidare, badade i heta källor och studerade bubblande lera, också i olika färger. Innan vi kom fram till hostelet körde vi genom Salvador Daliöknen. Namnet är självklart när man sett hans bilder.

Och mitt ute i öknen ligger ett par hostel. Standarden är BASIC, stenhus utan isolering, värme eller duschar. Enkla fönster, två toaletter och iskallt vatten. Och det blir åtskilliga minusgrader på natten. Man har ALLA kläder på sig HELA tiden. Men teet och soppan värmde gott, likaså spagettin och tomatsåsen. Och när det var slutserverat och för kallt att sitta kvar vid matbordet fanns inte mkt mer att göra än att gå och lägga sig vid 21-tiden. Vi sov alla sex i samma rum och alla var lite fnittriga av skräckblandad förtjusning inför den iskalla natten. Men med alla kläder, "sidenselma", sovsäck (tunn) och tre alpackafiltar gick det ganska bra. Tills man skulle upp...

Igår kväll såg vi på stjärnorna! Var ska man göra det om inte i öknen. Bussen körde oss rätt ut i mörkret till ett observatorium som ägs av en fransk astronom. Han berättade entusiastiskt om stjärnhimlen och pekade med laserpekare. Och sen fick vi titta i de 10 teleskopen. Såg bl a Saturnus jättetydligt. Det var helt fantastiskt att stå där i kolmörkret och spana mot himlen. Kallt var det också. Vi fick god användning för nyinköpta inkamössor, vantar och benvärmare.

För övrigt har vi tagit det lugnt och fyllt på med varma kläder och annat som behövs för vårt kommande äventyr i saltöknen. Imorgon klämmer vi in oss i en jeep för en tredagarstur i Bolivianska nationalparker. No internet på ett tag.

Nu dröjer det innan vi kan gå i kortbrallor och sandaler igen.

med vulkanutsikt. : )

huttrigt när man ska upp på morgonen här. Och alla verkar ta sovmorgon så solen ska ha hunnit komma upp och värma lite. Först får man sticka ut en arm och dra åt sig kläderna in under täcket för uppvärmning innan man tar på dem. Och vårt rum är så himla trångt så man får klä på sig i sängen. Det är inte mkt plats att sticka ner fötterna på. Bredvid sängen står en byrå där man bara kan dra ut de översta lådorna. Sen står ryggsäcken och sen kommer dörren... That's life in a hostel. ; )

San Pedro de Atacama har bara 3200 invånare och ligger på 2400 m. Det är nog bra att vara här några dgr och acklimatisera sig så vi inte får höjdsjuka när vi sen ska upp på nästan 5000 m. Här är så annorlunda. Husen är låga, alla byggda i lång rad, och av sten och lera. Det enda som är stensatt är plazan. För övrigt är det grusvägar. Det är DAMMIGT! Det känns i näsan som när man stått en hel dag i potatislagret.

I eftermiddags har vi varit på tur och sett solnedgången över månlandskapet i Valle da luna. Solen gassar på em, men så snart den går ner rasar temperaturen snabbt och det blir KALLT. Tur man har tre täcken. ; ) Men det är lika bra att vänja sig för inom kort kan det bli -15.

Vilken fantastisk bussresa hit!! Otroliga berg i alla färger och formationer. Vi bara gapade och hängde med kamerorna mot fönsterrutorna mest hela tiden. Vi har åkt i raviner och på högplatåer (över 4000 m), sett kaktusar, herdar med får och getter, olika lamadjur, saltsjöar och saltöknar, bortspolade vägar, och den blåaste himmel man kan tänka sig.
Bara en liten hake - jag börjar bli lite larvig när det gäller branta serpentinvägar. En dubbeldäckare kränger lite ibland, och jag kan ju tycka att det känns onödigt att hålla på och köra om dessutom... Men det är bara att blunda och tänka på något annat. Det lär bli fler så'na vägar framöver.

Nu är vi i Atacamaöknen. Världens näst torraste öken. Här har inte regnat sen 1971!

Vi gick till HI-hostelet men det kändes kallt och sunkigt och var dessutom dyrt! Så nu är vi på Hostal Corvatsch. Det är visserligen fleecetröja på till duschen och rummet är LITET, men sängen är mjuk och har tre(!) täcken, köket är fräscht och det är wifi ända in på rummet.

Den här lade sig till ro mitt bland våra fötter. Det kändes väl tryggt.
I väntan på bussen.

Här inne i "amfiteatern" satt ett par killar och spelade gitarr och pan- och blockflöjt. Och det var så vackert att jag nästan började gråta. Min ryggsäck kommer att bli full med CD:s.

Heldagstur med minibuss ca 20 mil söderut till Cafayate genom en ravin Quebrada de las conchas. Fantastiska berg i olika formationer och färger. Och trevligt sällskap. Vi lunchade ihop med jättegulliga Sol och Iman från Argentina resp Libanon. Vi följde sen guiden Raouls tips och gick till ett välkänt glasställe efter lunch, för att prova deras berömda (?) vinglass/sorbet gjord på vita druvan Torrontes resp röda Cab Sav. Gott? Nja... Eller som någon sa i bussen "horrible"! Och alla instämde. : )

Anlände hit på morgonen i förrgår. Blev genast "påhoppade" av tre st som försökte sälja in sina hostel. Det vi valde var ett lyckokast. Nybyggt, fräscht, nästan hotellstandard för 220kr, halva normalpriset. : )

När solen sken kollade vi in sta'n och sen gick vi på museum och såg los ninõs, tre barn som inkafolket offrat till gudarna och som hittades 1999 begravda på 6000m höjd. På kvällen åt vi megastora bife chorizoz på Vieja Jack. Snart tror jag att t o m C fått så han tiger när det gäller kött. Ofta får han ju också halva min. Sen blev det lite öl och snack på hostelet med Ariel och Iris från Israel, Jonte från London och Magnus, den första svensk vi träffat på 3,5 månader.

Igår fick jag då äntligen rida i Argentina. Vi for ut på landet till en estancia, fick först frukost ,sen 2,5 tim ridtur i sällskap med en gaucho samt ett par holländare och en tjej från Singapore. Och solen sken, fåglarna kvittrade, hästarna slet åt sig gula blommor och dammet yrde. Sen väntade en fantastisk asado+en massa goda grönsaker och vin och trevligt sällskap. Vi gillar Sayta Cabalgatas!

När vi duschat av oss dammet, och lämnat kläderna till tvätt, gick vi på "pena" d v s mat (mera kött - dios mio) och folklore musik och dans. Och jag fick dansa med en ung stilig gaucho. :)

Idag var vi lite småirriterade på förmiddagen. Det framkom sen att båda fått en släng av hemlängtan. Men en promenad i solen, bussbiljetter för nästa etapp och ett par glas vitt vin i eftermiddagssolen gjorde att allt kändes bra igen. Vi försöker verkligen njuta av värmen nu så länge vi har den. Snart väntar nätter med minusgrader.

Idag har jag också slängt ut mitt badlakan - för att ge plats åt ett par fleecefodrade tights och en täckväst, som jag tror jag får glädje av framöver.

fick jag rida i Argentina

i Sydamerika infaller vid fem-sextiden. I bussen serverades först en plastmugg med kaffelikör, sen en mugg illsött kaffe, och så en hög med plastförpackade söta kex. Kanske inte världens bästa fika, men det kompenserades av en helt magnifik solnedgång över ett till synes oändligt pampas.

Och så for vi över Rio Iguazú till Argentina. Fast vi fick åka fram och tillbaka ett par gånger för lokalbussen ville inte stanna vid den brasilianska stationen, så helt plötsligt var vi i Argentina utan att ha blivit utstämplade ur Brasilien. Inte så bra - bara att ta taxi tillbaka.

Vi suktade efter det argentinska köttet så på kvällen blev det varsin "bife chorizo" och ett lika smaskigt vin.

Idag har vi gjort en heldag vid fallen på den här sidan. Och vi hade sällskap av Jackie igen, samt Phil från England. Sprang på dem direkt när vi köpt biljetter. Det var ju inte så konstigt eftersom Jackie bor kvar på hostelet utanför Foz d I.

Men snacka om att världen är liten. När vi väntade på bussen hem fick vi syn på ett tyskt par som vi träffade på bussen från Santiago till Mendoza för en månad sen. De har sedan först rest åt andra hållet (Bolivia o Peru) och så möts vi här!!

Nu ska vi äta middag här på hostelet, sen packa säckarna, och imorgon väntar 23 tim bussresa till Salta.

Det är så obeskrivligt mäktigt! Och med jämna mellanrum kommer det ett moln av vattenånga över en.

Coati, nå'n sorts tvättbjörn. Knyckte gärna mat om man inte passade sig.

Efter frukost satt vi vid poolen i solskenet och gjorde en grovplanering över våra sista åtta veckor.

Sen gick vi ett par km upp till stora vägen för att ta bussen. Det är så härligt här. Det påminner oss om Fidji. Det är så grönt och jorden och vägarna är rödbruna. I trädgårdarna växer apelsin- och avokadoträd, och hibiskusar stora som träd. Här och var lite kor, en galande tupp och några skällande hundar. Bussen tog oss till Itaipu dammen som delas av Brasilien och Paraguay. En av de största vattenkraftanläggningarna i världen. Den förser Paraguay med 90% av deras el, och 19% av Brasiliens elbehov. Dammen är större än Vättern.

Tillbaka här fick vi byta ut kortbrallorna mot jeans och fleece igen. Och nu vid 22 börjar jag t o m bli kall om händerna. Men vi har suttit och pratat med ännu en "krutdam", Jackie från Schweiz, minst 70. Hon har rest jättemkt både i sydamerika och Asien, ensam. Hennes man är hemma och gosar med barnbarnen. Och hon kunde berätta om trekking i Nepal, och om bussresor här som jag är osäker på om jag verkligen ville höra.

Åh, Rio var fantastiskt! Vi vinkade farväl i morse och en tvåtimmars flygtur tog oss hit. Billiga flygbiljetter igen, istället för 23 tim i buss.

Och tala om kontrast. Nu är vi på landet. Hostelet ligger 12 km utanför stan. Här är också camping och en massa låga längor med rum. Vi kommer att sova gott i tystnaden. Restaurang på hostelet så vi satt vid poolkanten och åt sen lunch, alldeles ensamma. Solen sken och fåglarna kvittrade. Och TVn under taket visade brasilianskt matlagningsprogram. Nästan lite overkligt igen.

Sen hoppade vi på bussen och for till nationalparken för att se fallen från den här (brasilianska) sidan. Helt fantastiskt!!

Det är väl bara en liten hake, fast det visste vi ju. Vi hade 30 grader i Rio igår, och det var fortfarande varmt och skönt i solen här idag. Men temp droppade drastiskt när det blev kväll, så det blev jeans och fleece på. Bara att vänja sig.

Vi har njutit av sanden och vågorna på Copacabana Beach, druckit caipirinha (det gäller ju att passa på) i solnedgången på Ipanema Beach, och igår kväll var vi på "futebol" på Olympic stadion. Publik 40000. Oé, oé, oé, oé! Fluminence vs International 2-1. En upplevelse!

Efter dagens stund på stranden satte vi oss vid datorn. Det har strulat lite med vår hemresa. Men efter ett par timmar lyckades vi hitta och boka hyfsat billiga flygbiljetter från Lima till Rio ("Hio"). Skönt!

Sen åt vi middag och så var det barkväll på Che Lagarto igen!
Imorgon flyger vi till Foz do Iguacu.

badat i vågorna på Copacabana Beach

När vi hade trängts med alla, och fotat Jesus från alla håll och kanter, lät vi de andra rusa vidare och satte oss på restaurangen med UTSIKT. I sällskap med Eric från Toronto satt vi sen där och njöt av utsikten, drack caipirinhas och nöp oss alla tre i armen och försökte ta in att vi verkligen var i "Hio de Schanero".

Väl tillbaka på låglandet bytte vi buss och åkte åt andra hållet för att sen ta linbanan upp till "sockertoppen" och njuta av solnedgången därifrån. Och vilken tur vi hade tidigare på da'n för nu var Jesus gömd i molnen. Men han kom fram när det blev mörkt, och var då upplyst - maffigt!

När vi dök in på hostelet vid 21-tiden var det barkväll och stämningen var snart på topp. En helt galen "bartender" lärde oss att blanda caipirinhas och pratade oavbrutet, och vi drack och skrattade så vi grät.

Vaknade av ösregn imorse. : ( Men resten av dagen har vi klarat oss rätt bra. Och det är åtminstone varmt.

Vi hängde på en tur till Favela Rocinha. Favela = kåkstad. Enl vår guide Daniela bor ca 1/4 (ca 50 milj) av Brasiliens befolkning i favelas och det finns 1300 favelas i Rio. Minibussen släppte av oss längst ner. Därifrån åkte vi "mc-taxi" den sicksackande huvudvägen upp till toppen. Ett litet äventyr i sig. Sen vandrade vi neråt via trappor och gränder ibland inte bredare än 1m. Det är nästan svårt att sätta ord på alla intryck och känslor - hus ovanpå hus ovanpå hus ovanpå hus, smala smala gränder där man bara kan ta sig fram till fots, skällande hundar, vinkande barn, sopor, rasade hus, höns, elledningar som skatbon, rör överallt, hundbajs, hejande människor, utsikt, pyttesmå affärer, graffiti. Det är ett eget samhälle. Polisen hävdar de har kontrollen. Droghandlarna säger att de har kontrollen. Och för ett par veckor sen kom en annan knarkliga och försökte ta revir. Man besöker inte en favela utan en guide som känner folket där vi går.

Ikväll har vi varit ute och ätit i sällskap med Cassandra från Australien. Och sen suttit och pratat med ett par från Santiago.

300 000 invånare

Stålfågeln gled ner genom molnen, och där på ena sidan låg "Sockertoppen", och på andra sidan stod Kristus och välkomnade oss. : )

Hostelet, Che Lagarto, ligger i Copacabana och bara ett par kvarter från stranden. Vi hann precis ner och kolla samt ta en Caipirinha innan det blev mörkt. Man ska INTE vara på stranden efter mörkrets inbrott. Men häromkring där vi bor verkar det vara mkt folk i rörelse på gatorna. Och får vi för oss att vara ute sent tar vi taxi. Annars kan man följa med ungdomarna på partybåten. Avgång kl 23 och återkomst 04! Oh ve! Luktar baksmälla bara jag tänker på det. Men Dios mio! Det är ju mina fötter som stinker! Och jag som skurade mina flipflops så sent som igår...

Åh så skönt väder, +25 och en fläktande vind. Vi vandrande en "trilha" genom subtropisk regnskog och upp över höjderna tills vi kom ner till en härlig strand på andra sidan. Vi visste att det var en "optional nude" strand, men det var minst 100 m mellan de få som var på stranden, och vi såg endast en som låg med rumpan bar på en klippa långt bort. Fast efter ca en timme upptäckte C en typ som "spelade skinnbanjo" i sanddynen bakom oss, och då tyckte vi det var läge för att packa ihop. Så vi hoppade på klipporna över till nästa strand där vi slog oss ner i saltstänket från de enorma vågorna, tittade på surfarna och beställde in dagens "tigela de acai". Och sen kom regnet.

Ikväll på restaurangen var vi alldeles ensamma så vi kom i snack med ägaren som visade oss hur man gör en caipirinha efter konstens alla regler.

Imorgon bär det av till Rio. Det var inte svårt att välja bort en 18-tim bussresa när vi lyckades komma över flygbiljetter obetydligt dyrare. Och så ägnade vi halva torsdagen åt att leta och boka boende, så det är också klart - skönt.

men sandboarding på Praia da Joaquina.

men vadå? Det är bara härligt!!

Sex tim bussresa genom ett ganska platt men grönt och frodigt landskap. Men bergen syntes i fjärran. Betande kor och hästar överallt. Väl framme i Florianopolis blev det byte till proppfull lokalbuss. Lite trixigt när man inne i bussen skulle passera en smal snurrgrind, med en säck på ryggen och en på magen! Kände mig som en flodhäst. Och övriga i bussen log med oss. :)

Åh så härligt att komma till denna lugna fiskeby, kunna gå säkert på gatorna, känna sand mellan tårna och höra hästarna frusta utanför fönstret. Här ska vi relaxa i några dgr innan vi åker till Rio. Det är visserligen lite regnigt men +22, skönt!

vad jag är trött på iskalla badrum! Det är snudd på att både fleecetröja och flipfloppar får följa med ända in i duschen. Och finns det då inte varmvatten... Fast det finns för det mesta. :)
Men nu vill vi ha kortbyxväder!

Kära dagbok!
Vilka fantastiska människor det finns! Igår kväll blev vi upphämtade av Elisete och Francisco som visade oss lite av Porto Alegre samt en fin solnedgång innan vi åt smaskig pasta. Idag kl 9 kom de igen i sällskap med Aline och Isadora, och så blev det heldagsutflykt norrut till bergen och två tysk/österrikiskt inspirerade städer Gramado och Canela. Jättevackert men kallt, +9. Omtänksamt hade de tagit med jackor till oss. : ) Och så har vi nästan slagit knut på våra hjärnor när vi först sagt en sak på engelska till Francisco och sen försökt berätta samma sak för Elisete på tyska. Dessutom har vi såklart försökt slå in lite portugisiska som kan vara bra att kunna, samt lärt Isadora några svenska ord. Vi är nog alla ganska trötta i huvudet nu ikväll. Men det har varit helt fantastiskt, och vi hoppas få se dem hos oss nästa år. Tänk vad ett kort snack på en restaurang i Buenos Aires kan leda till.